Förskolesummit 2017

Nu är det klart!

14-15 juni 2017 bjuder vi åter in ledande forskare, praktiker, chefer och politiker för toppmöte om förskola! 

Förskolesummit är en återkommande konferens som arrangeras av Stockholm stad i samarbete med Stockholms universitet. Kompetensutveckling inom förskola erbjuds till medarbetare och chefer löpande. Förskolesummit ska möjliggöra meningsskapande möten mellan forskare och praktiker som verkar för förskolans uppdrag och utveckling och bidra till verksamhetsutveckling som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och på så sätt bidrar till att barn, föräldrar och medborgare erbjuds en likvärdig förskoleverksamhet av hög kvalitet.

Konferensen vänder sig till personal, lednings-och chefsfunktioner inom kommunal och fristående förskola samt berörda beslutsfattare, forskare och studenter.

www.förskolesummit.se kommer uppdateras löpande. Håll ut, boka upp 14-15 juni 2017 i kalendern och håll tillgodo med de filmade föreläsningarna från 2015års Förskolesummit.

 

Välkomna!

Stockholms stad och Stockholms universitet






Vi gjorde Förskolesummit 2015!

Stort tack till deltagare, föreläsare, programråd, styrgrupp, arbetsgrupp, inspirationsspår, utställare, personal och volontärer. Under två dagar genomfördes 25 föreläsningar och 13 utställningar, det serverades 2200 luncher och lockade fram minst 400 miljarder skratt. Vi trendade i sociala medier, fick utbyta tankar, forskning, idéer och inspiration. Tillsammans gjorde vi Förskolesummit till en succé!

Här på sajten har vi samlat artiklar, filmade föreläsningar, foton och annat intressant för att uppnå syftet med Förskolesummit – att bidra till en långsiktig kompetens- och verksamhetsutveckling i Stockholms förskolor.

Låt dagarnas diskussioner fortsätta under #förskolesummit och dela med er av ert inspirerande arbete ute i verksamheterna.

Än en gång stort tack för dessa två dagar!

Artikel Föreläsning Jonas Stier

Interkulturellt förhållningssätt – hur implementera i förskolans verksamhet?

Målet med utbildningen i Rinkeby-Kistas förskolor var att personalen skulle få en fördjupad förståelse för vad interkulturellt samspel i förskolan innebär. I detta arbete ingick också att analysera den egna verksamheten och tillsammans identifiera och precisera ett arbetssätt som både implementerar men också utvärderar ett interkulturellt arbetssätt.

Jonas Stier, professor i sociologi med inriktning mot socialpsykologi, har under läsåret 2014-2015 lett ett utbildningsprojekt i Rinkeby-Kistas förskolor i syfte att implementera ett interkulturellt förhållningssätt, vilket är en viktig del i de pedagogiska relationerna och lärandet.

Under sitt seminarium under Förskolesummit presenterade han tillsammans med förskolläraren Amna Sheikhomar hur utbildningsprocessen skett i projektet i Rinkeby-Kistas förskolor, samt gav tydliga exempel på vad det interkulturella förhållningssättet innebär i praktiken.

Målet med utbildningen i Rinkeby-Kistas förskolor var att personalen skulle få en fördjupad förståelse för vad interkulturellt samspel i förskolan innebär. I detta arbete ingick också att analysera den egna verksamheten och tillsammans identifiera och precisera ett arbetssätt som både implementerar men också utvärderar ett interkulturellt arbetssätt.

Utgångspunkten för arbetet var att personalen skulle få en kunskap om interkulturellt samspel, förhållningssätt och organisationer som grundade sig i forskningen i ämnet samt hur det tar sig uttryck i vardagen i förskolan. Det senare grundade sig mycket på personalens egna upplevelser och erfarenheter samt med koppling till befintliga pedagogiska dokument.

Utbildningens föreläsningar, gruppdiskussioner och eget arbete utmynnade i en handlingsplan för den enskilda förskolan, som sedan slogs ihop med handlingsplaner från enhetens övriga förskolor. Slutligen skrevs det in i de konkreta arbetsdokumenten. Kursdeltagarna tog även upp och diskuterade ämnet på APT- möten på sina förskolor. Förskolecheferna var viktiga att få med i arbetet och dessa stöttade även själva implementeringen i verksamheten.

”Det har ändrat mitt sätt att tänka och mitt sätt att prata” berättade Amna Sheikhomar. Hon menar att utbildningen har påverkat henne mycket och att det har ändrat hennes sätt att se på varför människor agerar som dom gör.

Möten och samspel mellan människor, grupper och organisationer eller samhällen med olika kulturella bakgrunder och synsätt har ökat i och med en ökad globalisering och med det även flöden av människor, media, kapital, teknologi, ideologier och kunskap. I dagens Sverige fokuserar man mycket på skillnader, kulturkrockar och på det som inte fungerar i samspelet.

Enligt Jonas Stier bör man börja prata om mångfald som en resurs istället men utan att vika för problemen. Han menar också att det är viktigt hur man benämner saker då språket påverkar vårt synsätt och värderingar. Det är ofta så att det annorlunda blir avvikande och därmed mindre bra.

Ett interkulturellt förhållningssätt innebär att man har kunskap om en kultur som innefattar dess särart, egenheter, vad man generellt sett får och inte får göra, de ibland osynliga regler som finns i en kultur. Det innebär också att ha förmåga att skifta perspektiv och roll, att vara självreflekterande samt ha kulturkänslighet. Det innebär också att kunna hantera sina egna och andras känslor och inte låta dessa okritiskt styra sina handlingar, att kunna förstå varför en människa agerar som hon gör även om man själv inte tycker att det är ok. Det innebär också att kunna hantera frustration när man känner att man inte når fram.

Slutligen innebär det också att han en diskursiv kompetens genom att vara medveten om det föreställningar, ideologier, erfarenheter man själv har och hur det påverkar ens sätt att se på världen och agera.

Genom utbildningen ville Jonas Stier att deltagarna skulle få syn på och bli medvetna om sitt eget beteende, t ex att förskolepersonal behandlar manliga och kvinnliga föräldrar olika. Det krävs dock att en människa får mycket kunskap om sitt eget beteende innan hon kan ändra på det. Under utbildningen diskuterades därför frågor som: vad är svensk kultur, att kultur skapar vi tillsammans och att kulturen skapar vilka vi är, vikten av att kunna behärska språket för att kunna samspela, att synen på tid kan skilja sig åt mellan olika kulturer och att kommunikation inte bara handlar om det vi säger.

Jonas Stier menar också att det är viktigt att komma ihåg att varje människa är unik och att det kan vara farligt att tolka en annan människa utifrån sina fördomar om ett stereotypt beteende. 

Jonas Stier betonade också att det är viktigt att vara uppmärksam på fällor med det interkulturella förhållningssättet. Till exempel kan fokusering på att vilja främja tolerans istället leda till en förstärkning av skillnader. Det är också problematiskt att tro att endast forskning, utbildning eller policies kan och ska motverka och ta bort fördomar eller etnocentrism. 

 

Text: Rebecca Gustafsson Aplehag

Artikel Föreläsning Ingrid Pramling Samuelsson

Svensk förskola i ett internationellt perspektiv

– Barns framtid är inte helt möjlig att förutsäga. Men vi kan påverka den om vi är engagerade och ger barn en tillit till sitt eget kunskapande om världen och riktar deras kunnande emot det som leder till hållbarhet. Det säger Ingrid Pramling Samuelsson, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet.

Sverige lyfts ofta fram i internationella jämförelser som avundsvärt och ouppnåeligt för förskolor i många andra länder.  Men hur förhåller sig egentligen svensk förskola i ett globalt perspektiv? Ingrid Pramling Samuelsson inleder med att konstatera att Sverige betraktas som ett udda land i ett internationellt perspektiv:

  • alla barn från 1 år har tillgång till förskola
  • förskolan är en integrerad helhet i samhället
  • förskola och skola ligger under samma departement
  • Sverige har lägst antal barn/personal
  • förskolan är demokratisk och delaktigheten är central
  • förskolan har en ambition om att integrera omsorg, lek och lärande på ett informellt sätt vilket ställer stora krav på förskollärarna
  • nordisk forskning om barn görs i kvalitativa studier som till exempel aktionsforskning medan i övriga världen forskas det på barn mest ur ett psykologiskt perspektiv.

– Men det är en väldig skillnad på kvalitet i svenska förskolor, även om vi framstår som väldigt bra i internationella jämförelser, säger Ingrid Pramling Samuelsson.

 

Förskolan kan kompensera

Idag går endast 50 procent av världens barn i någon form av förskola. Antal år i förskolan och kvalitet på förskolan varierar stort över världen. I världens fattiga länder kan variationen inom länderna dessutom vara mycket stor.

– Av forskning vet vi att tidiga erfarenheter är grundläggande för livet och utbildning.

Förskolan kan kompensera för brister i familjen/ hemmet förutsatt att kvaliteten på förskolan är god. Avgörande för en god kvalitet på förskolan är att lärarutbildningen är av god kvalitet. Förskolan är den verksamhet som betalar mest tillbaka till samhället, säger Ingrid Pramling Samuelsson.

I ett av de nya Hållbarhetsmålen, som i år ersätter FN:s Millenniemål för global utveckling, tar man fasta på det livslånga lärandet och alla barns rätt till åtminstone ett års förskola.

– Det bygger på teorin att vi kan förändra liv genom utbildning, och det är den enda vägen vi kan gå mot en hållbar värld.

Det finns två sätt att se på lärandet för hållbarhet, menar Pramling Samuelsson. Det är dels att ge alla barn möjlighet till deltagande i förskola och därmed en god start i livet, och dels att skapa ett innehåll byggd på en pedagogik/didaktik som utvecklar barns förståelse för hållbarhet.

 

”Barn är kompetenta agenter”

– Det gör man genom att lyssna på varje barn och vad som är meningsskapande för barnet. Vi måste betrakta barn som kompetenta agenter i sin vardag som själva kan bidra med innehåll. Det kan vara innehåll som relaterar till miljö, kultur och ekonomiska frågor. Det handlar om att utveckla barnens självförtroende, kritiska tänkande, problemlösning och kreativitet genom en pedagogik/didaktik som är baserad på kommunikation och relationer.

Men allt kan inte komma från barnen menar Pramling Samuelsson. Förskolan måste förhålla sig till läroplanen.

– Det utforskande förhållningssättet sätter barnens egna frågor i centrum. Barn utforskar alltid och pedagogen lyfter fram det. Men den skicklige pedagogen kan alltid väcka barnens intresse för vad som helst!

Hon berättar om några större projekt som genomförts i Tyskland, Australien och Nya Zeeland där förskolor samarbetat med universitet, myndigheter och företag. Teman har varit energi, rättvisa och miljö.

–Här ligger Sverige inte i framkant.

 

Hur liten kan en barngrupp vara?

Vilka är då våra utmaningar och problem att lösa, enligt Pramling Samuelsson?

  • Storleken på förskolans barngrupper
  • Tillräckligt med utbildade förskollärare
  • En hög kvalitet på alla förskolor vad gäller innehållet pedagogiken/didaktiken/undervisningen
  • Det lekande, lärande barnet och den relaterande och kommunicerande läraren

– Vi pratar hela tiden om att barngrupperna blir för stora, samtidigt som vi gör grupperna större. Ingen forskning visar på värdet av stora grupper. Men hur stor eller liten ska en barngrupp vara? frågar Ingrid Pramling Samuelsson retoriskt.

– När blir en gruppstorlek för liten? Det är en fråga som vi inte hör så ofta.

 

Stressade förskollärare

Hur ser det då ut i förskolan i Sverige. Skolverket har fått regeringens uppdrag att göra en genomlysning av gruppernas storlek, en rapport som Pramling Samuelsson inväntar med spänning. Vid inrapporteringen tar man inte hänsyn till åldersvariationerna i gruppstorlekarna. Varför gör man inte det? undrar Pramling Samuelsson.

– Hälften av alla barn i förskolan är mellan 1-3 år. Är verksamheten anpassad för dessa barn? Vad får det för konsekvenser?

I en studie som Pramling Samuelsson gjort tillsammans med två andra forskare bland 700 förskollärare från hela landet skissar hon upp en bild av förskolan i Sverige:

  • Läroplanen och dokumentationen kan skapa stress hos förskollärarna
  • Det finns stora barngrupper som kan vara välorganiserade och som förskollärare hanterar – men de önskar färre barn i gruppen
  • Verksamheten på förskolornas kvalitet varierar vilket ger en ojämlik förskola.

 

Mer forskning behövs

Ingrid Pramling Samuelsson är kritisk till att det finns för få forskarutbildade förskollärare på förskollärarutbildningen. Därför har Göteborgs universitet tillsammans med lärosäten på Malta, Irland och Norge tagit initiativ till en internationell mastersutbildning för förskollärare. I uppsatser om svenska förskolor har de utländska masterstudenterna beskrivit svenska förskolor:

  • Att pedagogiken är osynlig och oplanerad,
  • att barn bara leker,
  • att man inte ser vad som är skillnad med hemmet
  • att man inte vet vem som är lärare
  • att man inte ser hur lärarens profession kommer till uttryck i verksamheten

”Hur ska man kunna komma hem till Kina och säga att barn ska leka mer när det där uppfattas som att barn då är lata?” är en kommentar ur en uppsats.

 

Text: Helena Karlson

Artikel Förskolesummit 2015

Det viktigaste är vad ni tar med er!

Det sorlas förväntansfullt i foajén till Aula Magna, universitets stora hörsal, när summit deltagarna slussas in av volontärer i orangea tröjor. Förväntningarna är höga, men så är talarlistan imponerande med namnkunniga utländska och svenska forskare.

När alla satt sig bjuder konferencier Katja Morander upp Harold Göthson, samordnare för Förskolesummits programråd, på scen. När hon frågar hur många i salen som känner Harold visar det sig att han har ett imponerande nätverk, de flesta i publiken har träffat honom tidigare.

Harold och Katja berättar om visionen bakom Förskolesummit 2015. Målet är att processen ska leva vidare med deltagarna, hemsidan och en årlig summit. De belyser också att summiten har arbetats fram under lång tid i samarbete mellan stadsdelarna och utbildningsförvaltningen i Stockholms stad och Stockholms universitet.

– Det som händer i Aula Magna stannar inte i Aula Magna, säger Katja och uppmuntrar publiken att dela med sig av nya idéer och reflektioner i sociala medier.

En uppmaning som tog skruv, under torsdagförmiddag fick #förskolsummit stort genomslag på svenska twitter.

 

En gigantisk arbetsgrupp

Harold lyfter de frågor som han anser är de viktigaste för förskolan just nu; Vart är vi på väg med förskolan? Hur ser relationen mellan forskning om förskolan och den praktiska förskolepedagogiken ut? Hur ska vi stärka relationen mellan teori och praktik för att lyfta fram förskolelärarens professionalitet både inom kåren och i samhället? Katja uppmuntrar publiken att återkoppla till sin vardag i förskolan och bli en medskapare under summiten genom att fundera över hur teorierna kan appliceras i vardagen.

– Detta är inte bara en tvådagars konferens där alla går hem till sitt efteråt, nu är vi en gigantisk arbetsgrupp för att utveckla Stockholms förskolor, säger Harold.

Summiten kommer att besökas av 1100 förskollärare och om alla på plats pratar med tolv av sina kollegor om vad som hände och delar med sig av sina reflektioner kommer vi tillsammans att nå alla förskollärare i Stockholm, utvecklar han.

 

Ett attraktivt yrke

Hans Adolfsson, prorektor vid Stockholm universitet, ansvarig för förskollärarutbildningen och en av värdarna för summiten berättar att förskollärarutbildningen är välfungerande och har högt söktryck. Till varje plats är det två förstahandssökande. Från universitetets sida finns en önskan om att bygga ut utbildningen, eftersom det finns fortsatt behov av utbildade pedagoger, inte minst i Stockholm, med då behövs större resurser från politiskt håll.

– Det känns väldigt, väldigt bra att fokusera på förskolan. Det är där vi sätter grunden för våra barns vidare utveckling och framtid, slår han fast.

Han framhåller hur viktigt det är för universitetet att skapa mötesplatser som summiten där forskare och lärare utbyter erfarenheter och tillsammans bygger en bra utbildning.

– Ta med er det ni hör och lär er här och sprid det till andra kollegor, uppmanar han och lämnar med de orden plats för dagens första forskare, utvecklingspsykologen Howard Gardner.

 

Satsningar på de tidiga åren

Helene Öberg, statssekreterare hos utbildningsminister Gustav Fridolin, talar om elever som inte klarar grundskolan och om den höga ungdomsarbetslösheten. Hon menar att om vi ska lyckas vända resultaten måste vi behandla skol- och utbildningspolitik som en helhet. För att lyckas med detta har regeringens en satsning på likvärdighet inför skolstarten där förskolans betydelse lyfts fram. Som grund för detta har skolinspektion fått särskilt uppdrag att granska förskolan och att titta på barngruppsstorlekar för barn under tre år. Målet är att flytta fokus från sena till tidiga insatser för att fånga upp problem innan de växer sig stora.

 

Demokratins grovarbetare

Efter två omtumlande dagar när vi lyssnat på flera svenska och internationella forskare - Howard Gardner, Ingrid Pramling Samuelsson, Gunilla Dahlberg, Carlina Rinaldi, Susanne Kjellander m.fl. - står Harold på scen med mastodont uppdraget att summera Förskolesummit 2015.

Vad vill vi egentligen med de här dagarna? frågar han retoriskt. Vi vill fundera över förskolans identitet i vårt samhälle. Den har gått från att tillhöra socialpolitiken till familjepolitiken och nu senast till utbildningspolitiken. Men frågan är fortfarande vad vi vill uppnå med förskolan? Vi står inför stora utmaningar i samhället, globala och digitala, om hur vi ska förhålla oss till stora skillnader i ett tidigare homogent samhälle. Utifrån dessa utmaningar måste vi fundera över pedagogens roll och hur vi ska förhålla oss till den politiska delen av utbildning. Vi har ett ansvar för vilka bilder vi väljer att exponera våra yngsta medborgare för och vilka de kommer att bli när de växer upp.

– Vad präglar vår kulturs barnsyn? frågar han publiken.

Han fortsätter reflektera kring lärarens roll som demokratins grovarbetare, och frågar sig om förskolan kan vara en demokratiskt grund där vi lär oss om våra olikheter och hur vi kan se dessa som en tillgång?

Ska det vara skillnad på lärande och omsorg? Vissa tycker det, andra menar att de ständigt går in i varandra. Vem kan svara om förskolans uppdrag - forskare, politiker, föräldrar, pedagoger? Hur kan vi samarbeta kring utformningen av framtidens förskola? Hur kan vi skapa ett samtal som inte delar oss i dessa grupper och tillsammans ställa oss frågan varför vi gör som vi gör? Harold menar att en del av att vara lärare är att aldrig sluta ställa frågor och att lära sig nya saker.

– Vi alla behöver utmana oss hela tiden!

Det river ned applåder!

 

Som en sista uppgift får publiken några minuter att sitta i bikupa och diskutera två frågor.

– Vad har gjort störst intryck på dig under tiden du har varit här?

– Hur tar du med dig den här kunskapen och inspirationen till ditt dagliga jobb när summiten är över?

 

Vad minns du om en vecka?  

– Det viktigaste är inte att komma ihåg det någon annan sa utan det man själv reflekterade när det sades, säger Harold. Om en vecka är det midsommarlunch, vad kommer ni att minnas då?

Han uppmuntrar publiken att ställa ett alarm att ringa om en vecka och när det ringer fundera på vad vi pratat om idag? Titta vad ni har med i era anteckningsblock. Kanske ska vi ställa larm regelbundet som påminner oss om att reflektera kring det vi har fått med oss härifrån? föreslår Harold.

– Spara reflektionerna till augusti när ni behöver dem, säger Harold.

– Spara peppen till du verkligen behöver det, inflikar Katja.

Katja och Harold tackar för sig och önskar deltagarna en intensiv och lärande avslutning på summiten.  

 

Text: Calle Hedrén

Artikel Föreläsning Birgitta Hammarström Lewenhagen

Arvet efter barnstugeutredningen

Birgitta Hammarström-Lewenhagen har mångårig yrkeserfarenhet av förskola och förskollärarutbildning och arbetar idag som universitetslektor vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet.

Med en bakgrund i socialt arbete på 1970-talet, konsultation och handledning inom främst förskolans fält på 1980-talet och lärarutbildning och pedagogikstudier under 1990-talet har Birgitta med sitt breda samhällspolitiska och barnpolitiska intresse bedrivit forskning och undervisning kring främst förskolans framväxt, idéarv och kunskapstraditioner. 

 

I sin föreläsning Arvet efter barnstugeutredningen - Om samfostran och synen på integrering/inkludering tog Birgitta avstamp i sin förskoledidaktiska avhandling från 2013; Den unika möjligheten – en studie om den svenska förskolemodellen 1968-1998.  Den studerade tidsperioden, som inleds med en prolog om 1960-talets debatt om jämlikhet, jämställdhet och brist på daghemsplatser, inramas av tillsättandet av 1968 års barnstugeutredning och Barnomsorg och skolakommittens utredning om förslag till läroplan för förskolan i slutet av 1990-talet. Studiens nutidshistoriska och läroplansteoretiska perspektiv genomsyrade även föreläsningen, i vilken Birgitta särskilt fokuserade talet om demokrati och alla barns rätt till en pedagogisk ”samfostran”.

 

Barnstugeutredningens förslag till mål och pedagogiskt program, syn på barn, demokrati och inkludering ställdes bl.a. i relation till förskolans nuvarande läroplan och till aktuell demokratididaktisk diskussion. En diskussion som Birgitta menade behövde förstärkas med det läroplanshistoriska perspektivet, intersubjektivitet och ett integrativt perspektiv på demokrati, kunskap och värderingar. Hon underströk betydelsen av att medvetandegöra egna värderingar och att tillsammans analysera och skapa mening kring demokratibegreppets innebörd och iscensättning i praktiken.  Hur ser förskolans demokratiska miljö ut?

 

Olika syn på demokrati diskuterades med stöd av bl.a. professor Gert Biestas forskning om demokrati som livsform och/eller beslutsform, John Deweys syn på relationen demokrati och utbildning samt Georg Herberts Meads interaktionistiska teori om relationers betydelse. 

En viktig aspekt som Barnstugeutredningen ville komma åt var samspelet mellan människorna i förskolan - att förskolebarnet får uppleva konkreta former för demokratisk samverkan, men även en betoning på dialogens och relationers betydelser för att utveckla barns tänkande, rätt till egna åsikter och bli lyssnad på. Med bl.a. citat ur barnstugeutredningens betänkande synliggjordes utredningens integrativa perspektiv och hur ett vidgat område för barns frihet och delaktighet underströks, ett utforskande arbetssätt och uppmaning till pedagoger att understödja barns gemensamma undersökningar med divergenta frågor.  Visionen om en gemensam fostransarena för alla barn, som redan uttrycktes i barnstugeutredningens direktiv var en röd tråd i föreläsningen.

 

Birgitta avslutade med att ställa frågor kring vår svenska s.k. educaremodell i förändring och tänkbara konsekvenser för demokratiuppdraget. Vad betyder en ny syn på individualitet? En insnävad läroplanssyn; ”narrowing curriculum”, som flera forskare pekar på? Vår egen syn på lek, lärande och barnperspektiv?

Artikel Föreläsning Elisabeth Åsén Nordström

Att bjuda på motstånd bra taktik för pedagogiska handledare

För att en verksamhet ska utvecklas framgångsrikt måste det kopplas lärande till förändringarna. Annars blir det i slutändan bara nya vanemässiga rutiner. Det sa Elisabeth Åsén Nordström, fil. dr. och pedagogisk handledare, under sitt seminarium som byggde på avhandlingen Pedagogisk handledning i tanke och handling – en studie av handledares lärande.

Genom kollegialt lärande går det lösa uppgifter tillsammans, formulera problem och kritiskt granska sitt eget och andras arbetssätt. Ett bra sätt att utveckla en verksamhet och stärka en grupp eller ett arbetslag menade Elisabeth Åsén Nordström som har utbildat flera pedagogiska handledare.  Hon har dessutom mångårig erfarenhet av utbildningsfrågor från förskola till högskola bland annat på Kommunförbundet Stockholms län. I sin avhandling har hon undersökt hur pedagogiska handledare utvecklar sin handledarkompetens. Hon har bland annat undersökt handledarnas lärande och samtalsmönster under handledningssamtalen.


Det var när hon tog del av Mercuri urvals undersökning om vad som utmärker framgångsrika förskolor* som hon blev hon intresserad av samtalets betydelse. Samtalet hade också huvudrollen under seminariet på flera sätt. Dels i det Elisabeth Åsén Nordström berättade men också genom att hon flera gånger bjöd in till samtal under föreläsningen.

Samtal kan ha flera funktioner och olika djup, från vardagssamtal till diskussion, erfarenhetsutbyte och pedagogisk handledning. Publik och föreläsare enades om att hela skalan måste finnas i en väl fungerande arbetsgrupp, inte minst vardagssamtalet som har en oerhört viktig funktion. Hon delade in kollegiala samtal i pedagogisk handledning och lärande samtal där de senare är mer öppna samtal och kan ha olika gruppkonstellationer. Då finns makten i gruppen och tillsammans får man syn på och förstår sina utgångspunkter.

Utmärkande för det kollegiala lärandet är det systematiska samarbetet, den gemensamma reflektionen och den kritiska granskningen av det egna och andras arbete. Kollegiala samtal skapar gemensamma begrepp, kunskap kring uppdragen och mening i arbetet. Nödvändiga för verksamhetens utveckling med andra ord. Elisabeth Åsén Nordström betonade att tanke och handling är nära förknippade och att våra tankar och teorier syns i våra handlingar.

Det subjektiva perspektivet är en utgångspunkt för det kollegiala samtalet menar Elisabeth Åsén Nordström. En förutsättning för ett lyckat samtal är också tankesrespekten – ett ord hon lånat från Bodil Jönsson. Hon tog även upp lyssnandets roll och vikten av att ge andra sin odelade uppmärksamhet. Tillsammans med publiken reflekterade hon över hur olika samtal kan vara, till exempel när det gäller maktstrukturer men också olika reflektionsnivåer.

Ämnen för en arbetsgrupp att reflektera kring är förskolans uppdrag, pedagogrollen och barns lärande. Att ge den gemensamma reflektionen tid är nödvändigt poängterade hon. Det är en förutsättning för att synen på förskolans uppdrag, pedagogrollen och barnens lärande hänger ihop. Pedagogisk handledning utmärks av frågor och aktivt lyssnande. Men också att få alla att delta, sammanfattningar och förståelse.

Det finns flera traditioner inom samtalsledarrollen: terapitraditionen, hantverkstraditionen och handling och reflektion. Elisabeth Åsén Nordström företräder den sistnämnda, det handlar om att bemyndiga lärandet. För att samtalet ska fungera krävs flera förhållningssätt: respekt, ödmjukhet, äkthet, empati och dämpad entusiasm. Samtalsledaren bjuder motstånd genom frågor för att ta samtalet till ytterligare en nivå så att samtalsmönstret utvecklas. På så sätt fastnar gruppen inte i samtalsmönster som inte leder till lärande.

 

Elisabeth Åsén Nordström talade också om nyttan av att samtala om samtalet och reflektera hur det var och hur det kan bli bättre. Deltagarna bör tänka på att inte ta mer syre än att det räcker till alla. Hon uppmanade publiken till samtal i mindre grupper med frågeställningarna: Vilka sorts samtal pågår på er förskola? Finns det tid avsatt för gemensam reflektion?Ett engagerat sorl utbröt där erfarenheter delades bland deltagarna som tillsammans representerade en fantastisk kunskapsbank.

Avhandlingen Pedagogisk handledning i tanke och handling – en studie av handledares lärande bygger på två forskningsstudier gjorda med fem års mellanrum. I den första följdes 20 förskollärare som gick en handledarutbildning. Elisabeth Åsén Nordström studerade samtalsmönster och analyserade handledarsamtalen när förskollärarna mötte sina kollegor.

I en uppföljande studie sökte hon upp hälften avförskollärarna från den första studien för att se hur de hade utvecklats. Resultaten skiftade, fyra av förskollärarna lyckades fördjupa samtalen tillräckligt, ytterligare fyra var på rätt väg medan två var kvar i det bekräftande stadiet.

 

Utmärkande för framgångsrika förskolor:

  • En uttalad ledarskapsfilosofi
  • Ledningen tar initiativ till samtal med pedagogerna kring förskolans uppdrag och pedagoguppdraget på grupp- och individnivå
  • Skapa ”vi-känsla”
  • Barnfokus och barninflytande

 

Text: Monika Sidén

Artikel Föreläsning Ingela Elfström

Att dokumentera för att kunna utveckla

– Vi är så upptagna av det som går att mäta i efterhand, istället för att vara lyhörda och uppvärdera det som händer i ögonblicket, säger förskolläraren Ingela Elfström, som disputerat på frågan om hur pedagogisk dokumentation kan bli ett verktyg för utveckling och förändring i det systematiska kvalitetsarbetet.

Pedagogisk dokumentation kan användas för formativ bedömning och utvärdering, som hjälp för att utmana dominerande diskurser och som en transformativ kraft, menar Ingela Elfström som skrivit avhandlingen Uppföljning och utvärdering för förändring. Men hon inleder sitt seminarium med en reflektion:
– Enorma saker har hänt på förskolans område under de senaste 20 åren. Läroplanen har funnits i snart 20 år. De som nu studerar vid universitetet är den första generationen av barn som gått i en förskola med läroplan.

 

I denna läroplan (Lpfö98) kan man läsa att ”barnen söker kunskap och lär genom lek, men även genom att iaktta, samtala och reflektera. ”Hur gör vuxna när de lär sig då? frågar Ingela Elfström och ber åhörarna vid Förskolesummitens sista seminarium att fundera en minut.
 

Ingela Elfström genomförde sin studie genom att följa tre förskollärares arbete med pedagogisk dokumentation på en förskoleavdelning under ett år. Barnen på avdelningen hade hittat ett dött rådjur i skogen. De återvände flera gånger till platsen med det döda rådjuret och fascinerades av hur nedbrytningsprocessen förändrade kadavrets utseende. Barnens intresse och vilja att utforska hade väckts. Förskolans tre grupper började jobba tillsammans och barnen fick sju olika stationer med aktiviteter att välja mellan.

En biolog, pappa till ett av barnen, bjöds in för att svara på barnens frågor. Han kunde berätta att det som syntes på rådjurets kropp antagligen var svartmögel. Det satte igång funderingar hos barnen om mögel och olika sammanhang de stött på det – i skogen, i kylskåpet eller kanske på en mögelost. Och på så sätt lärde de sig om mögel. En lärandeprocess som det är önskvärt att förskollärare följer med i, menar Ingela Elfström som efterlyser en lärandekultur i förskolan.

 

Barnen tecknade, målade och byggde kring sina olika teorier om hur rådjuret dött – allt ifrån bakterieangrepp till ingrepp från rymden. De spelade upp teaterscener och upptäckte att de behövde lära sig mer om hur man fångar och behåller en publiks intresse. Påfallande var att arbetet med rådjuret för barnen inte handlade om döden, utan om mening, kretslopp och hopp om liv.    

– Barns lärande följer inte vårt sätt att dela upp världen i avgränsade discipliner och ämnesområden. De är snarare transdisciplinära tänkare som går in i olika problemfält.

Med ett transdisciplinärt lärande är det lättare att möta barnens kreativa sätt att utforska världen. Det kräver ett lyssnande till det vi inte självklart redan vet och delat in. Därför bör man vara så öppen som möjligt för att barnen konstruerar och uppfinner egna frågor och problem som går att utforska, säger Ingela Elfström.

Ingela Elfströms studie baseras på förskollärarnas dokumentation, inspelade planeringssamtal, barnens teckningar, dokumentationsprotokoll och veckobrev till föräldrarna. Ett översiktsschema användes där man för varje aktivitet med barnen noterade datum, uppgift, syfte, barn, vad som händer, reflektioner och hur man går vidare.


Varannan vecka reflekterade pedagogerna över sin dokumentation. Samtalen kom att handla om vad kunskap är, när ny kunskap skapas, om ämneskunskap i mötet med barnens intressen och om barnen som medskapare till kultur. De talade också om humor och fantasi som viktiga drivkrafter i lärandet, som till exempel när barnen lägger till något som gör en tråkig aktivitet lite roligare.

 

Ingela Elfström betonar att det grundläggande syftet med allt kvalitetsarbete är att skapa bättre möjligheter för barnen att lära och utvecklas. Och förskolans uppdrag handlar dels om att föra vidare en kunskapstradition, dels om att ge möjlighet till att skapa egen kunskap, till exempel genom lek som ju kan gå in i ett tillstånd av ”flow”. Men för att kunna arbeta så behövs verktyg. Och den pedagogiska dokumentationen kan vara detta verktyg, menar Ingela Elfström.
– Om man är med i ögonblicket där lärandet händer, eller om man distanserar sig, ställer sig utanför och studerar det så får det pedagogiska och didaktiska konsekvenser. Det gäller också att vara vaksam på vilka teoretiska och filosofiska perspektiv vi bygger vår pedagogiska dokumentation på.

 

För att den pedagogiska dokumentationen ska kunna fungera som ett bra verktyg för systematiskt kvalitetsarbete handlar det även om att involvera förskolans ledarskap, organisation, förskollärare och arbetslag. Det kräver också handledning och tid för reflektion i arbetslaget och med barnen, enligt Ingela Elfström.

Artikel Föreläsning Gunilla Dahlberg

Pedagogisk dokumentation som verktyg för demokratins tillblivelse

Pedagogisk dokumentation i tillblivelse stod i fokus när professor emerita Gunilla Dahlberg talade under Förskolesummit. Under föreläsningen lade hon själv till undertiteln ”barn som transdisciplinära och rhizomatiska utforskare”.

– Det här är en föreläsning jag gått och värkt på sedan 80-talet. Redan -86 sa jag att vi borde jobba mer med pedagogisk dokumentation. Det är en grund för formativ värdering, en fantastisk möjlighet. Det är ett redskap för att utmana diskurser och en transformativ kraft, säger Gunilla Dahlberg i inledningen till sin föreläsning.

 

Gunilla Dahlberg säger att mycket i skolan och förskolan har kommit att handla om mätning, kvalitet och kontroll, eftersom vi inte vill hamna efter i världens ekonomiska kapplöpning. När hon frågar om publiken känner igen det får hon många bekräftande svar.

 

– När det mätbara hamnar i centrum tappar vi bort processen, och att gå in i processen är det pedagogisk dokumentation handlar om, säger hon.

 

Hon visar exempel på processer där lärande hos barn pågår, bilder på barn som själva utforskar med nyfikenhet och säger att sådana minisituationer behöver tas tillvara på. Gunilla Dahlberg inspireras av Reggio Emilia-pedagogiken och säger att barn är transdisciplinära och att det är någonting vi bör värna.

 

Gunilla Dahlberg rör sig i sin föreläsning från praktiska exempel från verksamheten ute i förskolor till hög abstraktionsnivå med referenser till olika tänkare. Många citat kommer från filosofen Gilles Deleuze. Hon uppmanar lyssnarna att gärna läsa mer om honom snarare än av honom eftersom mycket är relativt svårgenomträngligt.

 

– Jag tänkte utmana er lite, även om ni inte hänger med helt och tycker att det är mycket hoppas jag att ni kan gå vidare och tänka på pedagogisk dokumentation som en katalysator och transformativ kraft, säger hon.

 

”Genom att den är förbunden med ett aktivt lyssnande kan den möta upp händelsen och fungera ihop med och genom andra element i det relationella potentialitetsfältet. Ger oss, men också barnen, ny förståelse, ny mening. Men också nya förnimmelser, perceptioner. Någonting sätts i rörelse, som ger en ny dimension och kvalitet i våra liv” skriver Gunilla Dahlberg i en av sina avslutande bilder. 

Artikel Föreläsning Karin Hultman

Barn och ting som samarbetspartners

Inte bara relationer till människor har betydelse, utan även relationen till ting. Saker är med och dikterar villkor för oss, och är aktörer som vi kopplar ihop oss med. Det menar Karin Hultman som medverkade i förskolesummit med seminaret ”Barn och ting som samarbetspartners”.

Enligt Karin Hultman är det inte så enkelt som att vi är chef över våra saker. I sin avhandling Barn, linjaler och andra aktörer: Posthumanistiska perspektiv på subjektskapande och materialitet i förskola/skola har hon undersökt interaktioner mellan barn och ”icke-människor”.

– Jag såg tingens betydelse för vilka vi kan bli och vad vi kan lära oss som ett negligerat fält. Saker  är med och dikterar villkor, koreograferar våra kroppar. Så fort vi står i kontakt med en icke-människa är vi inte fria. Någonting så enkelt som en penna som tvingar oss att hålla fingrarna på ett visst sätt. Eller ta mobiltelefonen som exempel, att inte ha en låter sig inte längre göras. Den är vårt redskap men också vår chef och överordnad, säger Karin Hultman och får många igenkännande nickar från publiken.

Karin Hultman menar att organisering av miljön påverkar våra möjligheter att lära, det är svårt att göra motstånd till hur rummet är organiserat och många icke-människor som aktörer bestämmer vad det är att vara barn eller lärare. Ibland kan dessa ting verka på ett annat sätt än vi tänkt oss. Karin Hultman visar ett exempel med ett klassrum möblerat på gammaldags sätt, med bänkar, kateder och en pennvässare längst fram. En miljö som påbjuder att sitta still, men där pennvässaren inte bara blir en pennvässare, utan en möjlighet att ta sig en promenad till katedern och småprata med andra klasskompisar, under förevändningen att pennan måste vässas.

 

Under seminariet talar hon också om agens, att tingen har en möjlighet att få saker att hända.

– Människor och icke-människor är krafter som överlappar varandra. En vattenpöl ropar på barnen så de måste gå dit, och då kommer det att stänka. För ett ögonblick hänger hjärna och vatten ihop. Olika aktörer ger varandra förmågor och egenskaper. Enskilda aktörer har inte så mycket agens, det uppstår genom hopkoppling till andra aktörer, säger Karin Hultman.

Tänkande är enligt synsättet inte någonting som börjar i våra hjärnor, utan någonting som sätts igång när världen tvingar sig på. Karin Hultman säger att det kan vara provocerande när hon jämför människor och ting och hänvisar till sociologen Bruno Latours svar på frågan om saker kan ha intentioner. Han säger att nej, men det kan inte heller människor, intentioner uppstår inte i vår hjärna utan i möten.  Karin Hultman menar att det inte är så enkelt som att bara fantasin sätter gränser, vi kommer ofta att agera utifrån vad saker ger för möjligheter. En barnsyn skapar möblering, och en möblering skapar en barnsyn.

 

Karin Hultman pratar om lärplattan

– Jag tror många här tänker intensivt runt den. Om tio år kommer den att vara trygg och domesticerad, nu skapar den oro och relationer som måste hanteras. Vi vet inte vad den kommer att göra med oss, till och med en ”banal” pennvässare får andra effekter än förväntat, lärplattan kommer definitivt att få fler effekter och sätta igång en massa olika skeenden som vi inte på förhand kan räkna ut eller förutspå. Vi måste noggrant undersöka de nya nätverk som uppstår när nya ickemänskliga aktörer gör entré i våra pedagogiska praktiker.

Ting kan också ha kön förklarar Karin Hultman och visar bilder på föremål gjorda av industridesigner Karin Ehrberer. Det som riktar sig till kvinnor är ofta ljust i mjuk form men här har formspråket bytt plats. En borr har gjorts med mjuka former i vitt och lila och en stavmixer ser ut som en borrmaskin, mörk och kantig.

– Jag skulle vilja säga att det här gör någonting påtagligt, det berättar vad jag kan göra, den talar så att säga till min kropp. Jag tänker inte rationellt att den här borren ska vara lättare än någon annan borr, men den säger det till mig. Ibland kanske vi borde snacka mindre och göra mer, förändring av sakers utseende kan ha betydelse, säger Karin Hultman.

– Det låter så komplext, hur ska vi förhålla oss till det här i våra förskolor? Kommer vi att bli oroliga av det här, frågar någon i publiken.

– Det tycker jag inte att ni ska bli. Vi är aktörer med agens och självklart kan vi påverka jättemycket men vi gör det alltid tillsammans med annat. Vi kan fundera på vilka saker som är våra kompisar och vilka som är våra fiender, svarar Karin Hultman. 

Artikel Föreläsning Inger Fält

Kvalitet i förskolan – en fråga om likvärdighet eller ett lotteri?

Inger Fält är forskare i pedagogik vid Linnéuniversitetet i Växjö. Genom sitt arbete med grundskolerektorer vid rektorutbildningen och i rektorslyftet fick hon upp ögonen för förskolan och vad barn lär sig där. För Fält var det att återgå till sina rötter som förskolelärare efter ett långt och aktivt yrkesliv inom skolan.

Syftet med införande av läroplanen var att skapa jämn kvalitet mellan förskolor. Vi hoppas att det blivit jämnare kvalitet mellan förskolor och pratar mycket om det, men det saknas studier om det menar Fält. Utgångspunkten för hennes forskning blev därför vad som karaktäriserar en förskola med hög kvalitet och vad förskolans kvalitet har för betydelse för barnets lärande.

 

Läroplanen ger inte jämnare kvalitet

Har vi likvärdighet på alla förskolor i Sverige? Kan man lita på att vilken förskola barnen än placeras på så finns det god kvalitet? frågar Fält publiken som svarar Nej, utan att tveka.
– Kvalitet varierar mellan förskolor och ännu mer mellan avdelningar. Jag ser det som ett lotteri, men spelar kvalitet så stor roll kan man fråga sig? utvecklar Fält.
Resonemanget landar i att eftersom vi inte kan garantera likvärdighet mellan olika förskolor måste vi undersöka vad kvalitet i förskolan innebär och vad har det för betydelse för barns utveckling. 

Hon ställer frågan vad som kännetecknar hög kvalitet på en förskola till publiken och ger dem några minuter att diskutera. Snart har mummel stigit till sorl, minerna är koncentrerade, åhörarna lyssnar aktivt på varandra medan frågan stöts och blöts. Fält avbryter;
– Vad utmärker en förskola med god kvalitet?
Publiken har många olika svar.
– Kommunikativ personal, gott bemötande, bra föräldrakontakt.
– Tillgänglighet för barnen, tillåtande, anpassat för barnen så att de når verktyg
Fält protesterar att det inte betyder att de får använda dem.
– Barnen intar rummet och är hemtama och bekväma i miljön.
– Känslan, man känner det direkt.

Fält uppmärksammar att många går direkt till föräldraperspektivet och tänker på det en förälder uppmärksammar när denne kommer in på förskolan, som bemötandet av föräldrar och barn av personalen. Men hon menar att föräldrarna inte har insikt i den dagliga verksamheten. Istället vill hon lyfta fram barnperspektivet på vad som är kvalitet i förskolan. Hon berättar om en pojke som pekade ut en lärare som sin ”favoritfröken”. När Fält frågade varför hon var det, svarade han att det var för att hon lekte med dem när de var ute, medan de andra lärarna pratade med varandra. Fält slår fast vikten av att pedagogerna är med barnen. Publiken nickar instämmande.

Fält hänvisar till den brittiska professorn i pedagogik Iram Siraj-Blatchfords forskning som visar att en förskola med bra kvalitet gynnar barnets vidare lärande i skolan, akademiska prestationer, självkänsla, livslånga lärande och sociala samspel långt senare i livet. Detta exemplifierar Fält med att visa nationalekonomen James Heckmans kurva - Returns of investment in education - som illustrerar hur tidiga investeringar i barns lärande ger stor effekt eftersom de har lätt att ta till sig kunskap.

 

Gynnar de utsatta

Ett projekt som har studerat vad förskolor med hög kvalitet ger barn är Eppe-projekt i England som studerats av Kathy Sylva, Edward Melhuish, Pam Sammons, Iram Siraj-Blatchford och Brenda Taggart. Deras resultat visar att en förskola med hög kvalitet kan kompensera för en bristande social hemmamiljö, ger möjlighet till en bättre skolstart, förhindrar social utslagning och kan bryta negativa trender. Barn i socialt utsatta miljöer som gått i en förskola med hög kvalitet går dessutom oftare vidare till akademiska studier senare i livet.

Ett resultat Fält lyfter från Eppe-projektet är att på dessa förskolor med hög kvalitet ses omsorg och lärande som lika viktigt och är integrerade med varandra. Dessutom finns det strategier för att omsorg inte ska bli rutiner som stelnar till traditioner som är svåra att bryta. 

 

Vad används tiden till?

Förskolor med hög kvalitet sätter socialt och kognitivt lärande lika högt och har tydliga mål och strategier för barnens lärande. Fält menar att det därför är viktigt att variera innehållet och att ta tillvara på tiden som lärare och barn har tillsammans. 
– För ett tag sen skulle jag hämta mina barnbarn, två flickor, på en förskola. När jag öppnade dörren till avdelningen trillade flera 1 till 3 åringar som stått och hängt på dörren ut. Inne i kapprummet stod femton barn och två pedagoger. En av pedagogerna hjälpte barnen att klä på sig medan den andre höll ordning.
Fält berättar att hon inte kunde låta bli att reflektera över hur personalen valde att spendera sin tid med barnen. Hon frågar publiken vad de tror att barn lär sig av att sitta och vänta i en kvart?
– Tålamod? föreslår någon.
– Det tror jag inte, svarar Fält bestämt. Jag tror inte det ger något att sitta och vänta en kvart varje för- och eftermiddag. Men vad skulle de kunna lära sig ute istället?
Hon menar att sådana små stunder av väntan är slöseri och att vi måste fundera över vad vi väljer att göra med tiden och att se alla stunder som tillfällen att lära.
Hon ger en brasklapp om att kapprummet kan varit en engångsföreteelse, men vill ändå att publiken ställer sig frågan om det är så här det ser ut i våra kapprum?

Fält lyfter att Heckmans studier pekar på att det krävs tid för att förskolan ska få genomslag och därför bör barn börja i förskolan innan tre års ålder. Men det är inte bara åldern när man börjar som ger effekt, utan också kontinuitet i vistelsen på förskolan. Fält refererar till professor Inger Pramling Samuelssons forskning som visar att den lagliga rätt alla barn i Sverige har till 15 timmar förskola i veckan är i minsta laget för att barnet ska kunna ta del av de positiva effekterna av förskolan.
– Man kan jämföra med vuxna. Om du är på ditt jobb två dagar i veckan så blir det inte bra, säger Fält. Det blir sporadiskt, inget sammanhang skapas och det är svårt att komma in i gemenskapen. Vi som arbetar i förskolan har ett uppdrag att göra de timmar barnet är där kvalitativa.

För att lyckas med det är det viktigt att reflektera inom personalgruppen vad man sänder för signaler till barnen. Det framhålls ofta att högläsning är viktig, men vad sänder man för bild till barnen om läsning blir en disciplinerande åtgärd i tio minuter innan maten. Fält gör en liknelse till att föreläsa för vuxna fram till kaffet och sen går man och gör något som är viktigare - dricker kaffe. Om högläsning är viktigt måste vi fundera på vad och hur vi läser, och skaffa strategier för utveckling av språkliga färdigheter.

 

Att mäta kvalitet

Kvalitet på en förskola mäts med The Early Childhood Environment Rating Scale (ECERS) som tar upp 30 kvalitetsaspekter i sju olika delområden. Forskning har gjorts på 38 förskoleavdelningar med sammanlagt 120 lärare och de har kommit fram till att variationerna är stora mellan olika avdelningar. Dessutom tolkar lärare och experter brister på olika sätt. Personalgrupper lägger orsaken på strukturen, som exempelvis tid, lokaler, material eller en stor barngrupp. Medan experter härrör bristen till processnivå, där förhållningssätt till barn och föräldrar är avgörande för en kvalitativ förskola. De förskolor som experterna bedömer håller hög kvalitet framhåller Fält som extra självkritiska med ett öppet samspelsklimat i personalgruppen och tydliga mål för verksamheten samt strategier för att nå dem.

På förskolor med hög kvalitet används omsorgsrutiner för små barn som ett tillfälle för lärande. Ett blöjbyte blir ett tillfälle att arbeta med språk och socialt lärande.
Ett annat utmärkande drag är att personalen arbetar tillsammans och ser ett gemensamt uppdrag. I detta ligger att det finns tydliga strategier för att lösa konflikter mellan de vuxna och att man ser sig som förebilder.

Utmärkande för förskolor av låg kvalitet är att förskoledagen är ostrukturerad alternativt hårt styrd av pedagoger utan möjlighet för barnen att påverka. Vidare präglas de av att barnen inte har tillgång till arbetsmaterial och brist på kommunikation där främst läraren är den som talar.

 

Ett gemensamt ansvar

Skillnader mellan olika enheter är huvudmans ansvar. Om det skiljer sig mellan avdelningar är det förskolechefens ansvar. Men vem har ansvaret på den egna avdelningen? Här framhåller Fält att det är ett gemensamt ansvar där den enskilde pedagogen är skyldig att hjälpa sina kollegor. Utgångspunkten är att vi är här för barnen.
– Det gäller att hjälpas åt för barnens skull, för att de ska få en likvärdig förskola som är utvecklande för alla individer.
Det är stor skillnad mellan förskolor, men ännu större skillnad mellan barngrupper. Och det är likadant inom skolan där det är stor skillnad mellan skolor, men ännu större skillnad mellan olika klassrum. Vad kan vi göra åt det? frågar Fält och publiken får några minuter att diskutera.
– Flytta på personal, föreslår en i publiken.
Fält påpekar att förskolechefer som försökt med det möter hårt motstånd inom både personalgrupp och från facket.
– Vi måste tänka att vi är en profession, en roll, inte en person.
– Det är en politisk fråga, utbildningsplatser behövs för det saknas utbildade vikarier om någon är sjuk, och det är svårt att hitta personal.
– Delaktighet, personal måste vara med i planeringen.
Fält håller med om att delaktighet är viktig och att personalen måste vara med och planera verksamheten för att de ska känna ansvar för hur den ser ut.

En viktig del för att utveckla verksamheten på förskolan är enligt Fält att alla pedagoger varje dag borde ställa sig frågan; har jag haft en god kontakt med det här barnet idag? Om inte så har nog inte de andra pedagogerna det heller, ofta har alla vuxna goda relationer till samma barn. Om en pedagog har en dålig relation med ett barn är det den vuxnes ansvar att ta kontakt och arbeta extra mycket med det barnet. På samma sätt är det pedagogens roll att skapa en socialisering mellan barnen, att hjälpa dem relatera till varandras livsvärldar genom att stödja deras lek och skapa sammanhang där de kan mötas. Den trygghet som uppstår när relationerna på skolan är välfungerande skapar förutsättningar för ett kvalitativt lärande.

– Om verksamheten inte gynnar barnets lärande måste vi förändra den genom systematiskt kvalitetsarbete, slår Fält fast.

 

Text: Calle Hedrén
 








#förskolesummit


Antal personer på plats under Summit 2015



1512

Foto: Orasis/Stockholms universitet

Du har väl inte missat Förskolebloggen?

Vår nya bloggsuccé fortsätter leva vidare – låt dig inspireras av pedagoger som delar med sig av sitt arbete och frågeställningar i sin verksamhet.




Kontakt

forskolesummit@stockholm.se
Tel: 08-508 336 41

 

Arrangeras av

Top